Never ever

Jag har alltid varit den som söker kicken i livet, alltid vill jag ha mer och jag är aldrig riktigt nöjd. Och vad jag menar med aldrig nöjd så gäller det att jag aldrig själv blir riktigt nöjd med det jag gör eller presterar. 

I söndags gjorde jag dock något som jag inte har gjort förut. Jag lämnade den där kicken, det där pirret i magen för jag insåg att det var fel. Jag insåg väl att jag alltid hamnar i samma destruktiva förhållanden och att ska det vara så, så får det faktiskt vara. Känns väldigt tomt just nu och det gör lite ont att han väljer att vara hög på annat än kärlek, men jag vet att det här var det bästa som kunde hända. Hur man än vrider och vänder på det hela. 

Jag vet också att jag kommer hamna i samma situation igen för det är ju uppenbarligen så att jag dras till den typen av människor. För jag är väl antagligen den typen av människa kanske eller rättare sagt så blir jag uttråkad av vanliga jordnära människor. Jag vet inte.. 

Och jag inser också att jag är en enormt taskig människa som leker med andras känslor. Jag vill så gärna höra av mig till han som alltid står där med dörren öppen för mig. Bara krypa ner i hans famn.. Men det är ju fel, så fel. 

En sak som är lite kul är att det första jag hörde när jag vaknade i måndags morse var låtraden We are never ever ever going back together. Jag som är sån där som tror på tecken och att allt har en mening.