Lyckades få tag i det enda jag ville ha i Missoni kollektionen! Den fina skjortan med fjärilar och ett armband :) Hann med lite annan shopping med bästaste kusinen med och så lite sushi ätande på det. Inser just nu att jag faktiskt har ätit sushi varje dag den här veckan. Hmm.. Men det är gött!
Annars så har min vecka mest bestått av jobb. Tanken var väl en mjukstart men nja. Jag är inte så mycket för sånt. Det är svårt att lägga ihop och bara gå hem när man vet att man har mycket att göra. Har inte ens hunnit gå igenom mailen från förra veckan än liksom.. Sen är jag ju lite av ett kontroll freak så jag vägrar ju låta någon annan göra mitt jobb. Det är ju ingen idé att man säger något till dig Linda för du vägrar ju lyssna ändå, måste du vara så envis hela tiden. Ja det måste jag! Men ännu en gång måste jag säga att jag har världens bästa kollegor, finare finns inte. Och min gamla chef är helt underbar hon med, min lilla extra mamis som betyder så otroligt mycket för mig!
Det har som sagt vad inte blivit så mycket av den här veckan. Däckar så fort jag kommer innanför dörren typ, eller åtminstone min hjärna.. Jag har fått klart för mig att det är år 2012 och inte 2013 som jag trodde. Annars så har det mesta av mitt minne kommit tillbaka och det är för jäkla skönt måste jag säga! Nästa vecka tänker och hoppas jag att allt är back to normal again :) Och jag ska erkänna att jag har mått så enormt dåligt av allt (hittar inte ordet). Det är inte kul att sätta sig framför en dator och inse att man inte ens kan skriva. Jag är för fasiken ekonom, skriva ska väl vara det minsta problemet?! Det är inte kul att känna sig efterbliven. Bara att ta sig till jobbet var till en början svårt, att borsta tänderna, sminka sig, knäppa knapparna på skjortan, sätta sig på en fullsmockad spårvagn där allt bara snurrade och sen komma till jobbet med ett leende och låtsas som att allt var som vanligt så dom inte skulle skicka hem mig. Hej flextid! (jag som alltid vaknar senast kl 7 har varje morgon stängt av alarmet och sovit vidare), Men jag har klarat den här veckan och ännu en gång beundras jag av min envishet. Folk får tycka att jag är på tok för envis men jag tror att hade jag inte varit det så hade jag aldrig kommit såhär långt! Jag är sjujäkla envis och jag vägrar erkänna att jag inte kan. Redan på akuten låg jag och tränade på att kunna peka på näsan, nej jag kunde inte det från början. På avdelningen tränade jag ännu mer på alla olika tester jag visste att dem skulle göra, för jag vägrar visa mig som jag kände mig. Totalt nollad och efterbliven. Jag vägrade be om hjälp när jag skulle gå på toa, lullade runt i korridorerna, tjatade sönder varenda sköterska och läkare att jag skulle få åka hem. Såhär i efterhand ångrar jag inte det, för jag tror att min envishet hjälper mig. Med envishet kommer man förjäkla långt!
Men nu ska jag gå och lägga mig och läsa lite jobbmanualer och imorgon är det jobb som gäller igen. Låg en bok på mitt kontor när jag kom imorse med som jag verkligen, verkligen vill börja läsa nu! VD´n för mitt jobb har nämligen släppt en självbiografi. Fångad i en enda mening är denna bok ett söndagsbarns oförställt häpna berättelse om sin egen klassresa från arbetarkvarteret i Malmö till lyxsafarilodgen i Sydafrikas djungel med mellanlandning i Nelson Mandelas vardagsrum.
Förresten hur romantiskt är det inte när någon vill ta fram gitarren och spela samt sjunga Im yours? Det är min vardag just nu. Men måste erkänna att allt känns lite sådär för romantiskt för att vara sant..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar