20081123

Kan inte sova.. Samma tankar som varje kväll snurrar runt i huvudet.


"Vi hade haft en mysig dag hemma hos hans föräldrar. Lång promenad i skogen med hundarna och hans mamma. Allt kändes bra, hade inte haft en så trevlig dag med honom på länge. Mina tankar när vi satt i bilen på vägen in till stan igen var lyckliga och förväntansfulla. Kanske att det går att lita på honom igen. Kanske vi kan börja om på nytt om inte som ett par, iallafall som vänner.

Väl inne i stan tog jag bilen och åkte ut till mina föräldrar för middag. Mamma hade lagat en massa mat för att vi skulle ha haft gäster den kvällen men hon fick åka in till sjukhuset natten innan pga av magsmärtor som orsakats av allt som hänt. Så vart inga gäster utan familjen åt tillsammans. Trots att mamma mådde dåligt så hade jag ändå en toppen dag. Valde att åka hem ganska skapligt. Ville ju så gärna överraska honom med att ta med mammas goda mat. Försökte ringa flera gånger när jag åkte, men inget svar. Valde att åka dit ändå, kanske att han stod i duschen och inte kunde svara? Och när jag ändå ska lämna bilen där så kan jag ju lika gärna knacka på.

Efter ett tag öppnar han. Kan fortfarande känna den starka doften av alkohol som mötte mig innanför dörren. Hans kalla ord mot mig. Enormt besviken och ledsen bestämmer jag mig för att bara vända och gå. Orkar inte diskutera med honom när han är full, dessutom så kände jag en så enormt stor rädsla för honom när han har druckit. Låser bilen som vanligt och knallar ledsen hem, tårarna rinner nedför min kind. Tankar som varför flyger runt i huvudet på mig. Ännu en gång har han ljugit för mig..

Hemma bestämmer jag mig för att ta ett varmt bad med ett glas vin. Vrider på stereon högt o sjunker ner i badet. Blundar och hoppas att jag ska vakna från denna mardröm snart. Under tiden jag badar har han samt pappa hunnit ringa till min mobil flera gånger. Ignorerar honom och ringer istället upp pappa. Får då reda på att han har varit med om en bilolycka och voltat med bilen. Tror inte att det är sant han har ju druckit och för den delen så har jag ju precis lämnat bilen där. Han kan ju inte ha hunnit åka ut dit? Men det är sant. pappa och Lillen är först ut dit. Mamma vill inte att jag ska åka ut dit, han är borta och det kan bli jobbigt för mig. Försöker desperat få tag i honom. efter att ha ringt ett X antal gånger svarar han. Ord som förlåt, jag orkar inte leva, jag är på väg till spåret mm kommer ut från hans mun. Det enda som snurrar i mitt huvud är vad fan är det jag har gjort?! Ska jag ta livet av en annan människa? Varför lämnade jag bilen hos honom? Varför lämnade jag honom? Har nog aldrig drabbats av någon så stor panik. Här sitter jag inne i stan när han säger att han ska ta livet av sig och jag kan inget göra! Efter mycket tjat kommer äntligen min morbror och hämtar mig. Under vägen ut informerar pappa mig om hur det ser ut på platsen, han tycker inte att jag ska komma dit. Men jag väljer att inte tro att det är så farligt. På långt håll kan man se blåljusen. Väl framme möts jag av polisbilar, brandkåren, ambulansen samt polishundar. Och givetvis bilen som ser fördjävlig ut. Hur kunde han klara den kraschen? Polisen frågar ut mig om en massa och jag försöker svara så gott det går. Eftersom att han är borta puschar polisen på mig att ringa honom igen och fråga vart han är. Allt är bara snurrigt, en massa folk överallt, blåljusen hundarna, mörkret, kylan..

Tillsammans med brandkåren och polisen börjar vi vårat sökande efter honom. När man väl får kontakt med honom på mobilen är svaret att vi ska sluta leta och att han är på väg till spåret. Känslan av att leta efter någon som man vet försöker ta sitt liv är obeskrivbar. Att veta att tiden är dyrbar. Jag minns alla känslor som om det var igår. Allt farande framåt tillbaka. Lysandet ut på gärdena för att se om man såg honom. Springandet ute på de mörka gärdena. Till slut kunde jag plocka upp honom i bilen för att sedan möta upp ambulansen. Från det att sjukvårdarna kom har jag inte mycket minne, där stannade jag. Orkade inte prata ingenting.. Fick åka med upp till akuten o där komma till ett eget rum för att värma mig. Kommer ihåg att jag inte kunde sluta skaka. Fick en massa uppvärmda filtar av personalen. Men var bara i chock. Någon gång efter midnatt åkte jag hem.. Fick någon stark tablett och sedan somnade jag."

Denna händelse och så många andra går varm i mitt huvud varje kväll/natt. Rädslan att förlora någon. Det är svårt att få ner hela historien med ord. Alla känslor och scener finns och kommer alltid bara att finnas i mitt huvud, de går inte att beskriva med ord. Jag vill så gärna glömma allt och kunna få sova en natt utan dessa tankar utan mardrömmar.. Att sedan få sms sent om kvällarna där han ber om en 9mm rätt i huvudet tack gör inte saken bättre.